Låst!

Sådär nu är bloggen låst. Känns mindre kul men roligt att det är ett gäng som fortfarande vill läsa.
 
Jag tänkte berätta lite vad som händer just nu.
Jag har ju inte mått så bra ett tag. Jag känner mig ofta ledsen, trött, omotiverad, får ångest, känner mig helt rörig i huvudet, stressad och ja vet inte vad. Jag känner mig inte riktigt som mig själv längre, ingen ork till något känns det som.
Jag har känt mig så här ett tag nu men söndagen den 16 fick jag panikångest när Sam och jag pratade om ekonomin och mina arbetspass.
Han sa då till mig att nu får det vara nog, jag skulle ringa till läkaren på måndag och sjukskriva mig från jobbet.
Jag har tänkt länge att jag ska söka hjälp för det här men har inte vågat. Jag har också tänkt att det är bara att bita ihop.
Men när jag får sån ångest att pulsen blir så hög att jag känner hur det ilar ut i armarna då är det nog dax att söka hjälp.
Väl måndag så ringde jag så snart de hade öppnat telefonlinjen till vårdcentralen. Jag var så nervös, vad ska jag säga, vad ska den personen säga osv.. En kvart skulle väntetiden vara. Plats nummer 19.
En kvart senare så var jag på plats 17, så fort gick det inte och mindre nervös var jag inte heller.
När det hade gått nästan en timme så kom jag fram. Det jag fick fram innan jag bröt ihop var "Jag ringer för att jag behöver hjälp" fasen det var det svåraste jag sagt nånsin känns det som. Man känner sig så liten.
Personen jag pratade med lät verkligen orolig för mig. Hon frågade om jag vill göra illa mig själv, nej sa jag. Jag antar att de måste fråga det ifall de måste skicka in mig akut på psyk. Hon sa att läkaren jag har som husläkare hade semester så han skulle inte vara tilllbaka föränn om en vecka. Hon frågade om det var okej eller om jag känner att jag måste träffa en annan läkare innan. Jag kan vänta sa jag. Men hon sa att hon skulle kolla med läkaren som var där då inte kunde ta emot mig en snabbis så att jag fick iaf bli sjukskriven.
Det fick jag så när jag skulle dit så kände jag mig fortfarande väldigt känslig och ledsen. När han frågade hur jag mådde kunde jag inte hålla mig då heller. Men han kollade inte ens på mig på hela tiden jag var där. Han frågade mig bara vad han skulle skriva på sjukskrivningen :O Jag vet väl heller inte! Han sjukskrev mig två veckor iaf.
Jag kände mig grymt nere den dagen. Kvällen kom och så lämnar Zippe oss :( Och där började ja gråta igen. Usch det var hemskt jobbigt :(
Veckan gick och jag kände mig mest ledsen varje dag. När väl måndagen kom ville jag bara få det överstökat. Var ju så nervös igen. Så nervös att inte bli trodd.
Så när jag fick komma in till läkaren så frågade han hur jag mådde. Jag började förklara och blev ledsen igen. Usch jag tycker verkligen inte om att visa mig så svag. Han ställde några frågor, bla hur jag hade det hemma, hur det är på jobbet. Hur det känns när jag får ångest. Och jag försökte förklara. Förklara när det oftast sker.
Då frågar han mig hur han ska hjälpa mig. Det vet jag inte sa jag, hur ska jag veta det liksom? (ja det sa jag ju inte :P Men tänkte)  Det är ju inte jag som är läkaren. Jag gick dit för att få hjälp av en läkare. Han börjar babbla om att han tyckte att det var ett socialt problem. Han verkade ta det jag förklarade för honom så som att jag inte vill vara på mitt jobb, jag vill vara hemma med mitt barn, sjukskriv mig. Det var så jag uppfattade hur han trodde jag menade. Men så är det ju inte! Och så börjar han att prata om sjukskrivning. Så säger han "Jag vill inte sjukskriva dig, för att, tänk på de stackars arbetarna som förlorar sitt jobb nu på expert, de har inget jobb nu. Du har ett jobb, du jobbar inte så mycket heller, bit ihop." Jag blev så förvånad. Säger man så? Visst jag respekterar att han inte vill sjukskriva mig, men då säger man väl nåt som att "jag kan inte sjukskriva dig pga det här, försäkringskassan kommer inte att godkänna det" men nej då jag ska tänka på dem som inte har ett arbete.
Jag är glad att jag har ett jobb, det är inte det liksom.
Och sen på slutet när han börja prata om värden i kroppen och så så nämnde jag att vi försökt skaffat barn i ett år nu och att jag är lite orolig för det. Då skrattar han och  säger  "men du har ju redan ett barn, hur ska du klara av ett till?"
Uhh jag blev så arg och ledsen. Man säger väl inte så! Visst om han tycker att det inte är lämpligt att vi skaffar ett till barn nu men det tycker inte jag att han har rätt att säga något om. Han kunde ha frågat hur jag mådde över det tex. Han ska verkligen inte skratta åt mig!
Nej han riktigt fick mitt självförtroende att sjunka ännu mer.
Han prata iaf om att jag skulle boka tid hos en kurator som ska bedöma mig. Sen ska vi ha ett möte med försäkringskassan, min chef och så läkaren och kuratorn. Men jag vill inte att denna läkare som inte tog mig på allvar eller gav mig respekt ska representera mig för försäkringskassan. Så jag ska ringa till kuratorn på tisdag då hon har telefon tid, berätta vad som hände inne hos läkaren och säga att jag tänker byta läkare och vårdcentral.
Jag tänker inte ge upp, nu när jag väl har tagit mig till att söka hjälp för hur jag mår så ska inte den där upplevelsen med läkaren göra så att jag inte vågar ta det här vidare. Jag måste göra det här för både min egen och min familjs skull.
Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen. Den glada jag jag alltid är. Hitta tillbaka till mitt intresse av foto. Orka leka med Mirabelle mer än i fem minuter. Känna mig pigg. Jaa allt!

Det är där vi är nu iaf.

Jag hoppas att jag tar mig orken och tiden att fortsätta skriva här. Även om det här tråkiga.

Lösenord

Ett jäkla tjat på lösenordsskydd nu jaa veet hehe. Imorgon låser jag bloggen för ett tag framöver. Har ingen om hur länge den kommer att vara låst men ni som inte har kontaktat mig ang lösenord har hela dagen imorgon på er att fråga efter den. Sen låser jag den.
 

Påminnelse

Det är inte så många som har hört av sig ang lösenordet. Jag hoppas verkligen att ni alla vill fortsätta att läsa så skriv en kommentar med din mail så skickar jag lösen.

RSS 2.0