Jag vet inte riktigt varför jag fortfarande oroar mig. Jobbig känsla jag har. Jag kan vakna mitt i natten och tänka att jag måste få tag på min barnmorska och fråga om jag inte får komma in å lyssna på hjärtat. Efter ultraljudet så blev jag lugn. Då fick jag ju se bebisens hjärta slå. Men sen så sitter jag ju på familjeliv och är med i några månads grupper dör väldigt många fått reda på efter kub-ul att bebisen dött. Jag blir så nervös och nojjig. Jag vet att jag borde sluta läsa där men det är ju roligt att läsa hur andra mår som är i samma vecka som mig. Men den här oron jag har gör så att jag inte känner så mycket för bebisen :S jag känner mig inte speciellt gravid. Jag tycker inte att magen växer.
Så här kände jag inte med mirabelle. Borde man inte vara lugnare vid andra barnet? Det är så långt kvar till ultraljudet. Om jag ändå kunde få känna bebisen röra på sig så att jag verkligen förstår att det är bebis och inget annat som rör sig. För då har jag fått ett tecken på att bebisen lever. Och då kan jag känna mig lugn. Jag ringer nog imorgon så får ja väl höra vad hon säger.