Trots...

Den här 3 års trotsen är verksligen hemsk. Och jag har inte tålamodet att hantera det. Beror väl förmodligen på att jag inte får tillräckligt med sömn och det tar ju på energin.
Jobbigast är när jag är ensam hemma. Då kan jag inte lämna över det till Sam eller att han kan ta Eliam medans jag bråkar med Mirabelle.
Och jag får sånt dåligt samvete när jag blir arg på Mirabelle när trotsen kommer. Är ju liksom inte "hennes fel". Det tillhör hennes utveckling och det är mitt jobb som föräldrer att hantera det rätt. Men jag/vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det rätt. Vad fungerar liksom?
Det kanske är inviduellt för var barn?
Det jag vet är att jag måste lära mig att sätta mig ned och andas när det blir för mycket att jag inte kan hantera situationen. Inte brusa upp och bli arg.
Idag tillät jag faktiskt mig själv att börja gråta, jag kände mig som en värdelös mamma. Jag undrar vad jag gör fel.
Det går inte att få Mirabelle att verkligen stanna upp och lyssna, men när jag började gråta blev hon väl lite chockad. Och hon kramade mig. Jag berättade för henne så enkelt som jag kunde varför jag är ledsen.
Jag brukar inte vilja gråta under en sån här situation men som min mamma sa när hon var här sist att man måste få visa sina känslor ibland också. Så jag gjorde det.
Hon stannade ju faktiskt upp och lyssnade på mig då. Men jag kan inte gråta varje gång :P
Förhoppningsvis så håller denna trots inte på så mycket längre till.
Anonym
2013-09-28 @ 17:05:22

Den där trotsen känner man igen. (; och jag förstår precis hur du känner! Men man får påminna sig om att den tiden kommer, även om du gjort på andra sätt. Hon testar mkt nu, precis som min Simon. Ich det är inte ett tecken på att du är en dålig mamma, snarare tvärt om tror jag. Tänk vad trygg hon är med dig som gör tvärt emot och testar ditt tålamod till birtningsgränsen. Bort med dåliga samvetet, jag kämpar också med det. För jag kan sitta och ha det för allt för att man vill bara den där perfekta supermamman. Tror inte den mamman finns. Men i dina barns ögon kommer du vara den där perfekta mamman iaf. Tro mig. (: och känslor ska man kunna visa emellanåt tycker jag. Det visar bara henne att allt är inte okej. Samtidigt som du lär henne att det är okej att visa sina känslor.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0