Något vi inte kan minnas nu är att jag fick sådär riktigt ont igen men när det var minns vi inte, det var en stund efter jag hade fått den där dosen bedövning och innan de nya barnmorskorna kom in strax efter tio. Men iaf jag fick skit ont igen och började kräkas sådär mycket och då kallade de dit narkosläkaren igen. Han sprutade kall vätska på mig för att bedöma vart jag kände av det och inte. Och genom det så fick han veta vad han skulle göra åt det. Så efter det drog han ut slangen en bit, den som satt i ryggen. 

Jag kommer inte ihåg vad skedet heter men det mellan det vanliga värkarna och krystvärkarna, när det var så fick jag sitta på en toastol som de kom in med på rummet. Då hade jag inget ont alls. Jag var så lycklig kommer jag ihåg. När ena barnmorskan var inne på rummet å jag satt där sa jag att det var det skönaste av allt, det enda jag kände var ett lätt tryck nedåt. Jag såg på värkmätaren när jag hade värkar men kände inte av de alls. Var gladast på länge.

Sedan när det var dags att krysta så skulle dom sätta fast benstöden och sätta upp kanterna på sängen, precis när en krystvärk kom å jag skulle ta i så rasar allt. Benstöden hade de inte satt på riktigt och kanterna som jag höll i när jag krysta rasade också. Så förbannad jag blev, jag skulle ju krysta! Så medans jag försökte krysta så höll de på att få ihop sängen, jag skrek åt dom att skynda sig. Mellan varje värk kollade jag på värkmätaren, såg precis när de kom. Jag blev frustrerad när en värk tog tid innan den kom så att barnmorskan stängde av värkmätaren. Men då vände jag på huvudet och kollade på klockan istället. De skrattade åt mig, var första gången de varit med om någon som hade sån kontroll över både värkmätaren och klockan. Jag tyckte jag krystade och krystade och inget hände. Barnmorskan sa hela tiden ”jättebra!” ”det händer jättemycket” men nej jag höll inte med, ungen ville aldrig ut. Många gånger tänkte jag ”Tryck tillbaka ungen bara” men sa det aldrig. Många gånger sa jag ”det går inte, jag ger upp!” Men nej jag kämpade vidare, hade ju inget val.

När klockan var runt 2 så sa barnmorskan att bebisen är ute innan halv tre. Jag trodde inte ett dugg på henne. Jag fortsatte att krysta, tog i som aldrig förr. ”Nej det funka inte!”. ”Jo det gör det, känn här så får du känna” sa barnmorskan och jag kände något mjukt och hårigt där nere, helt otroligt! Jag önska lite att det fanns en spegel eller om Sam hade filmat. Han fick också se. Kommer ihåg att jag sa innan förlossningen att han inte fick kolla där nere. Men då brydde jag mig inte och inte nu heller, gör mig inte ett dugg och det verkar inte som att han bryr sig heller. När klockan var 20 över 2 så sa jag till barnmorskan att aldrig är denna unge ute innan halv tre. ”Har du fel då jäklar”. Fast jag sa det inte elakt utan mer med humor. De 2 sista värkarna tog jag i mer än någonsin, den styrka man har när man föder barn är otrolig, det är en styrka man aldrig varit med om förut. Sista värken ploppade huvudet ut sen fick jag inte krysta mer. Och ut halkade hon fort ut efter det, behövde alltså inte krysta ut resten av kroppen. Klockan var då 02,24. ”Vilken tur du hade rätt.” sa jag till barnmorskan. Hon skratta och fråga vad jag hade gjort annars. ”Säkert inget” sa jag. Hon sa även att jag var nog den enda som typ aldrig var negativ under förlossningen utan väldigt positiv och ja… glad.