Vi har inte riktigt fått till en normal vardag ännu. Får inte riktigt tiden att räcka till och har inte riktigt kunnat få ro i kroppen. Men det kommer tids nog tror jag. 

Det har snart gått en månad sedan vi började med varannan vecka. Det har gått bra tycker jag. Önskar bara att kommunikationen vore bättre och sen är det lite annat som oroar mig lite. Inget som är farligt eller så utan det är något annat men som jag inte vill ta upp här. 

Efter deras första vecka hos Sam så fixade jag så att Eliam fick en egen del i mirabelles rum. Så han fick flytta in sin säng där i hopp om att han skulle sova bättre. Vilket har gått sådär. Han somnar i sin säng efter en del om och men. Men sen vaknar han då och då och jag får natta om honom. Men varje natt så kommer en tid då det i prinsip är omöjligt att få honom att somna om och jag ger tillslut upp och tar in honom till mig. Vilket inte är bra för han är ju inte dum. Han vet väl att jag tillslut tar in honom. 

Det är väl det problemet som finns.

Mirabelle mår bra, henne är det väl inte så mycket bekymmer med. Hon växer och blir stor min flicka. Hon har mycket frågor och tankar vilket kan vara svåra att svara på. Men får försöka så gott man kan. 

Och jag då? Jag mår toppen! Stressad över skolan vilket har lett till att mitt hjärta börjat med en hel del extraslag igen. 

Men jag har fått en person i mitt liv som har gjort mig lycklig (förrutom mina barn såklart). Vi har träffats ett bra tag nu och vi trivs väldigt bra tillsammans. 

Vi lär fortfarande att känna varandra och försöker sakta men säkert komma in i varandras vardag. 

Jag tänker inte outa honom så tänker inte berätta så mycket om honom. Men han är en väldigt fin kille, väldigt snäll och go. En kille som jag verkligen fallit stenhårt för.